Genom rök och aska – En novell av Emelie Beijer

Genom rök och aska

Hamnstaden var inte mer än en pelare av rök mot skyn. Kanonernas dån fyllde allt och fick lungorna att vibrera och krutdoften att bränna i näsan. Natten hade blivit ett ljusspel utan skönhet.

Aska regnade över hustaken och den en gång fridfulla staden. Människor kämpade för att få elden under kontroll, samtidigt pågick markstriderna. Tryckkanoner och svärdens klingande ljöd genom lågornas rytande.

Marken skakade när ännu ett skepp slog ner. Skrovet fläktes upp och sände träsplitter att smattra mot fasaderna. Masten var fortfarande intakt men tre av de fyra venoriummotorerna var utom räddning. Den skulle aldrig mer lyfta. De överlevande ur besättningen kastade sig över relingen, flydde mot gränderna. De visste vad som väntade.

Röktäcket klövs och virvlade likt en storm. Jagarens avlånga form blev synlig. De väldiga motorerna mullrade och lyste upp taken med sitt blå sken. Skeppet kom så nära att de flyende männen kunde urskilja vad som skrivits med snirkliga guldbokstäver. Kalmiko12.

Löjtnant Holkings sänkte kikaren. ”Kapten! Långskeppet har strandat föröver vid Liljetorget. Vad är era order, kapten?”

Den fräna röken fick ögonen att tåras. Han höjde en sjal mot munnen för att andas lättare. Kläderna var täckta med sot och svetten rann i ansiktet likt hos det övriga manskapet.

Kapten Valicc stod vid relingen, handen strök mustaschen. Mycket riktigt var det ett angaliskt långskepp. Vapenskölden med de korsade och bevingade svärden gick tydligt att se.

”Förens kanoner! Ta sikte”, ljöd kommandot.

Mynningarna vreds och fann sitt mål. Rungande ekon blev en explosion och långskeppet var inget mer än ett regn av bråte. Tryckvågen raserade två hus, men de var redan härjade av den giriga elden.

Jagaren girade babord, krängde till av explosionen och steg sedan snabbt i höjd. Valicc manövrerade skickligt rodret och styrde dem ut ur röken där de skulle få en bättre överblick av slagfältet. Solens strålar kom till mötes och fick långskeppet att gnistra och skimra som ett dödligt smycke.

Holkings banade sin väg över däck. Den bruna uniform borstades av, hatten rätades till. Han ställde sig vid kaptenens sida.

”Sju män är lindrigt skadade och tre mer allvarligt. Vi har krångel i C2-motorn och den mellersta stagfocken har rivits itu. Reparationerna är redan igång, kapten.”

”Utmärkt”, sa Valicc med blicken långt framför dem. ”Vi har inte längre skydd av röken. Förbered mannarna och ladda alla kanonerna med de höghaltiga vindritiumkulorna. Vi ger oss ut på öppet slagfält.”

En gir och de styrde ut över hamnens kant och förbi pirens fyr. Befallningen skreks ut och Kalmiko12 befann sig nu mellan de båda stridande öarna som tornade upp sig mot varandra.

Holkings blickade ut över scenen framför sig. Pannan låg i veck och läppen bets.

”Vad tynger dig”, frågade Valicc i egenskap av farbror. Rösten var som alltid stadig och djup.

”Jag hade hoppats att den här konflikten skulle lösas på något annat vis. Vi har bedrivit en gynnsam handel med Angaliet i över trehundra år. Jag har många vänner och kontakter där.” Han laddade akterkanonen med mer kraft i rörelserna än vad som behövdes. ”Som du vet är min fru Selin från Angaliet. Varje skott från våra kanoner fyller mig med motvilja.”

Holkings fingrade på armbandet hans dotter gjort åt honom. De glaserade lerpärlorna glänste i solljuset och fyllde honom med en viss värme och tröst.

”Jag förstår hur du känner. Krig är aldrig en lätt sak, speciellt inte mot vänner. Men det gäller oss eller dem”, sa kaptenen. Blicken gick från brorsonen till den jättelika landmassan som kom dem till mötes. ”Om våra öar kolliderar kommer allt vi någonsin kallat för hem att störta ner i avgrunden till förfäders fördömda land. Vi är i krig, ett krig vi måste vinna. Angalierna kommer kämpa till slutet och jag hoppas Selin och Elyon ber för oss.”

Över axeln gavs hemön en sista blick. Kalmiko12 flög som en pil genom luften med den stegrande kronhjorten målad på seglen. Det järnklädda skrovet blänkte och motorerna gick på högvarv och övergick till att lysa ilsket lila.

De första fiendeskeppen var bara båtlängder bort, då blänkte något till underifrån molntäcket.

”Kapten! Tre inkommande. De bär blå vapensköld med ett silverträd. Halgir! De närmar sig fort och är stridsklara.”

Vreden visste inga gränser. Halgirarmén skulle enligt lag vara opartiska i alla konflikter över skyddsgränsen. Det måste röra sig om desertörer och rebeller, män som innan rekrytering kallat Angaliet för sitt hem.

”Lägg om kanonerna och skjut ner edsbrytarna! Må det kosta vad det vill!” sa kaptenen och gjorde sig redo för närstrid.

Med gemensamma röster vrålade besättningen: ”För Kalmiko och vår framtid!”

*****

 

Du kan följa Emelie Beijer på Instagram: @forfattare.emelie.beijer

Läs mer om hennes böcker och författarskap på: http://emeliebeijer.com/

 

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s