Tomas Vildström – Kundmötet som gick fel

Helt plötsligt stod djävulen framför disken i min lilla affär. Vad affären heter, vad jag åt till lunch (Makaronipudding btw) spelar inte så stor roll. Uppenbarelsen som stod framför mig var inte en metaforisk tolkning utan bokstavlig talat djävulen själv. Bara sådär, en vanlig måndag, efter jag inmundigat min makaronipudding med lite brända och hårda makaroner på toppen, klev alltså självaste Satan in i min affär. 
Han var naken och röd och hans hovar klapprade på golvet. Aldrig tidigare hade jag befunnit mig i en sådan situation och hade därför ingen rutin eller mental förberedelse. När djävulen stängde dörren och, hänsynsfullt måste man tillstå, torkade av sina hovar på den gröna gräsliknande dörrmattan hann flera tankehopp, utan inbördes ordning och prioritering, ske. Av automatisk blygsel och artighet försökte jag vända blicken från hans skrev, samtidigt som den gigantiska drulen hängde nästan ända ner på golvet. En tanke sa mig att det kanske är en varelse som i mångt och mycket själv bestämmer hur han ska se ut och att det kanske hörde till att ha en snorre som en färsingehäst. Samtidigt sa en annan tanke att jag kanske var i fara, att det ändå var mörkrets furste, den onde, hin håle som kommit in i min affär. Runt i mitt huvud snurrade också brottstycken av berättelser, Faust, Mästaren och Margarita, den där nya serien som jag tror går på Netflix. Medan detta skedde så noterade jag också att de brända mandlarna egentligen var för gamla och borde bytts ut. Djävulen gick med bestämda steg mot disken och jag försökte kväva en rap varpå varm luft med minnet av makaronipudding slog an i gommen och försiktigt smög ut genom näsborrarna på mig.
Oavsett om man nu tror på djävulen eller inte så är han trots allt någon form av gudom och bör behandlas artig. Jag är förstås artig mot alla mina kunder, även dom som är riktigt jobbiga. Jag har t.ex. ofta besök av fru Andersson vars barn far fram i affären som två, tja små djävlar kanske man kunde säga, men även dessa får ett professionellt bemötande.
”Vad kan jag stå till tjänst med, min gode herre” nästan skrek jag. Djävulen såg förvånat upp. Hans stora horn tycktes vara i riskzonen för att skrapa i lysröret och hans små ögon genomborrade mig när han väste ”jag vill ha din själ”.
Min affär har ett förhållandevis stort utbud av varor och tjänster, även om de brända mandlarna är lite gamla. En del uppskattar förstås segheten och smaken när dom legat ett tag, därför plockar jag inte bort dem, men själar har jag förstås inte. Det är heller ingen större efterfrågan på dem. Hade det nu varit fru Andersson som efterfrågat min själ så hade jag nog snäst av henne å det bestämdaste men mörkrets furste och härskaren över helvetet kanske man inte kan tilltala hursomhelst. ”Min bäste herre”, sa jag och insåg att det lät både lite konstlat högtidligt och att han, trots den gigantiska lemmen, rent tekniskt kanske inte var en herre. ”Min enkla boutique erbjuder inga varor av den sorten, kan jag kanske intressera ers kungliga höghet för något annat?” Jag tänkte mig att även om jag fick titeln fel så signalerade jag respekt. Djävulen tycktes växa och plötsligt kändes det som han upptog hela affären, han fullkomligt brölade:

”Jag är Lucifer morgonstjärnan, jag såg din art födas. Jag satte stjärnorna på himlavalvet och dvaldes i staden av silver där jag solade mig i Hans glans, jag gjorde uppror mot Honom och själva skapelsen. Vad kan du erbjuda mig, ynkliga varelse”.

Nu tog professionaliteten över, jag sätter stor tilltro till min förmåga att liva upp mina medmänniskors tillvaro med att hjälpa dem med deras konsumtionsbehov. Om ni bara visste vad en skumbanan eller en tidning om löpning kan förändra en persons liv. Hela mitt intellekt, hela min erfarenhet och känsla för vad som passar samspelade och under en mikrosekund så uteslöt jag mandlarna, kondomer, skumbananer, hälsotidningar (han var trots allt odödlig) övervägde rakhyvlar, tuggummi, bantningspulver tills det kändes som min skalle kokade. Mitt i denna skapelseprocess så ringde den lilla klockan och in kom de där fruktansvärda barnen med fru Andersson i släptåg. Jag har faktiskt en, nästan enorm, toleransnivå för barn av alla de slag. Oftast är det föräldrarnas fel att dom går bärsärk, och det gäller i synnerhet frun Anderssons barn. Aldrig säger hon till dem heller, ibland lägger dom sig på disken och pillar på godisburkarna men hon verkar inte själv tycka att det är pinsamt. Trots att det inte är barnens fel så är det svårt att tillslut inte känna annat än ett gediget förakt för de små avarterna. Kanske var det därför jag sa som jag gjorde. Egentligen borde jag ha erbjudit djävulen fru Andersson, eftersom hela situationen med barnen var hennes fel, men så blev det inte. Jag sa:

“Varför inte ta dom här små, dom hamnar nog hos dig i sinom tid ändå.”

Ni skulle ha sett fröken Anderssons ansiktsuttryck när djävulen slukade hennes barn och lämnade en ny femtilapp med Evert Taube som motiv på disken. Sedan vände han sig om och gick ut.
Besynnerligt tänkte jag, att man fått vara med om något dylikt. Nästan som en saga eller fabel. Om de vore en sådan kanske sensmoralen varit: ”Uppför dig annars äter djävulen upp dig”, eller kanske ”Även om det inte är ditt fel utan din karaktär är danad av sociologiska och ekonomiska förutsättningar så kommer det inte att ändra det faktumet att om du uppför dig tillräckligt illa kommer någon att sälja dig för småpengar om dom tror att dom kan komma undan med det. ”
När jag såg fru Andersson blick så skämdes jag dock lite, det här var nog ett kundmöte som egentligen gått fel, ur fröken Anderssons synvinkel i alla fall. Jag erbjöd henne några brända mandlar (gratis) och funderade på om jag skulle värma lite av den där makaronipuddingen till middag eller om jag skulle spara den till lunchen nästa dag.
//

Vill du rösta på det här bidraget så lämna en kommentar med författarens namn.


Sista dag för röstning är 31/12-17.

Mvh


Ett tusen procent 

6 thoughts on “Tomas Vildström – Kundmötet som gick fel

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s