Mikaela Clarke – Kundmötet som gick fel 

Den mobbade Vd:n



Wilmer gick med tunga steg i korridoren, hela styrelsen satt i konferensrummet och väntade på honom. Den nya kunden hade anlänt och dagens möte kunde vara avgörande för om det blev ett avtal eller inte. Gott så långt, men Wilmer ville inte ha igenom ett avtal, han hade under det senaste styrelsemötet yttrat en misstroendeförklaring gentemot storkunden. Han såg blickarna de utväxlade, de hans underordnade! Det var han som var grundare och Vd för företaget, det var tack vare honom de satt på sina feta lönecheckar och kunde tillbringa semestern i sina strandvillor. Han förtjänade deras vördnad och respekt. Men de mobbade honom, det gjorde de faktiskt. Agneta, med sina kanintänder och morotsfärgade page. Bosse, en tunnhårig man i sjaviga kläder. Cissi, blott en naiv barnunge. Vad vore de utan honom? Så var det kunden, han var värst av dem alla. Karl von Silfverstierna, med sin nedlåtande blick bakom de nedhasade glasögonen, ständigt bläddrandes i sina papper.

 

Health material AB levererade högkvalitativa sjukvårdsprodukter och Wilmer kunde glatt konstatera att de hade gått med betydande vinst de senaste åren. De hade avtal med flera större sjukvårdsinrättningar och kundnöjdheten var stor. Själv hade Wilmer gjort sig en mindre förmögenhet, och han hade stora förhoppningar om att den kunde växa betydligt genom hans kloka investeringar i aktier och värdepapper. Livet var gott. Men oron lämnade honom inte ifred, han jagades som av demoner nätterna igenom och hade inte haft en god natts sömn på mycket länge. När han väl hade fallit i sömn i svettblöta lakan fördes han i drömmarnas värld tillbaka till skolgården. Feta Wilmer, Wille wienerkorv, grisen Wilbert. Öknamnen var lika många som hans motbjudande attribut; hans bleka, hängande buk, den grovporiga potatisnäsan, det tunna cendréfärgade håret och hans små vattniga ögon. Han var avskyvärt ful. I drömmarna hemsöktes han av de vidriga barnen som hade förpestat hans barndom, bara det att deras ansikten var utbytta. Mot Agneta, Bosse och Cissi.

 

Wilmer hade överlevt både sin barndom, de avskyvärda tonåren och ensamheten i vuxenlivet. Nu innehade han både en titel och pengar, och fulheten var inte längre lika motbjudande verkade det som. Han hade till och med en fru, alldaglig och ganska tråkig, men ändå. Om han ändå kunde känna sig som den lyckade man han var. Med hjärtat pickande i bröstet tryckte han ned handtaget och blickade inåt rummet. Han möttes av leenden, falska insmickrande leenden. De hatade honom.

”Välkommen Wilmer”, sa Agneta och pekade mot en ledig stol bredvid Bosse. Som att han inte var förmögen att välja plats själv. Det slog honom plötsligt att alla var klädda i vitt, Wilmer tittade ned på sin mörka kostym och kände sig helt fel. Hade de med avsikt bestämt sig för att klä sig efter ett tema utan att informera honom? De var listiga. Kunden, Karl, var däremot ledigt klädd i jeans och skjorta vilket bara fick Wilmer att känna än större motstånd mot honom. Han hade medvetet klätt ned sig för att markera att han inte var beroende av fina kostymer för att vara märkvärdig.

”Vi satt och pratade lite innan du kom, och har kommit till slutsatsen att det blir Karolinska som vi pratade om förut. Karl har förberett allt”, fortsatte Agneta och kastade en blick på Karl som kikade ned på sina papper. Cissi kastade en ängslig blick mot Wilmer, som kände hur svetten bröt fram och kinderna hettade. Att de vågade!

”En mintpastill?” sa Bosse och höll fram en ask med minttabletter mot Wilmer.

”Hur kom ni fram till detta utan er Vd närvarande om jag får fråga?” Han var rosenrasande, fast besluten om att avskeda varenda en av dem. Karl såg upp från sina papper, betraktade Wilmer över glasögonen som låg på nästippen och log medlidsamt. Han öppnade munnen.

”Just i det här ärendet har jag fullt förtroende för …”

”Tyst!” avbröt Wilmer och borrade in blicken i Agneta. Hon fumlade med någonting i sin ficka, vad hade hon nu på gång?

”Men du …”, Cissi kom av sig, såg sig bedjande omkring runt bordet. Hon hanterade inte konflikter särskilt väl. Vem var det som hade anställt henne egentligen? Han mindes inte.

”Ska du inte ha en mintpastill då?” fortsatte Bosse tjata.

Wilmer drog sig till minnes alla oförrätter som han hade utsatts för av sina kollegor. Förra året hade de själva fått planera den årliga konferensen och hade låtit övertygande när de berättade hur väl de hade ordnat med allt. De skulle bli en angenäm vistelse fick han höra. Med obehag tänkte han tillbaka på det kala, opersonliga hotellrummet, där han ensam fick äta sin middag på kvällen medan de andra var ute och roade sig.

”Ni ska visa mig respekt, annars kan det gå illa”, morrade han fram mellan hoppressade tänder. Agneta stack återigen ned handen i fickan och kände på föremålet hon hade där. Wilmer reste sig upp så hastigt så att stolen välte, såg på dem i tur och ordning och lämnade rummet.

 

Det uppstod en kompakt tystnad i rummet efter att Wilmer hade smällt igen dörren bakom sig.

”Han kommer inte gå med på det här frivilligt”, sa Bosse.

”Nej, han skrämmer mig lite”, svarade Cissi.

Agneta lade upp sprutan, som hon hade fått upp ur rockfickan, på bordet och gav Karl en frågande blick.

”Ja, det är värre än jag först trodde. Medbestämmande i all ära men ni ville ha min professionella åsikt. Först och främst var det bra att ni kontaktade mig innan det hann gå ännu längre. Förra året var vi ju tvungna att ha honom i rumsarrest men det hoppas jag att vi ska slippa nu. Men det är ingen tvekan om saken, patienten har åter psykotiska vanföreställningar. Med tillägg av paranoida inslag om ni frågar mig. Eftersom han vägrade ta sin medicin och inte vill underkasta sig vård blir det tvångsvård. Syster Agneta, kan du vara så vänlig att förbereda injektionen så meddelar jag avdelningen att vi kommer in med honom.”

I samlad trupp följde de andra efter doktor Karl von Silfverhierta ut från mottagningsrummet.
//
 

Vill du rösta på det här bidraget så lämna en kommentar med författarens namn.


Sista dag för röstning är 31/12-17.

Mvh


Ett tusen procent 

4 thoughts on “Mikaela Clarke – Kundmötet som gick fel 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s